Vansbrosimningen, my way.
Då var det äntligen (nåja) dags för del 3 i en svensk klassiker.
Åkte bil upp på lördagen med mina simmarvänner, AKA cykelvänner från Hisingen Cykelklubb.
Installerade oss i jättehuset i Dala Järna, finfina skidanor där...
Avnjöt en underbar grillmeny med pasta, alltid pastaladdning inför lopp!
Hann med lite galet trams:
Innan jag somnade gott i Beybladelakanen i barnrummet:
Söndagmorgon vaknade jag som vanligt först av alla, jag smög ut till solstolen och njöt av lugnet:
Sen var det frukostdags och laddning:
Vi hann turista lite i Vansbro också:
Fö så var dagens första utmaning att M skulle förstå att sandaler INTE används med strumpor:
Han fattade ganska snabbt, det kan ha berott på våra illtjut också så han inte vågade annat!
Sen simmade vi visst lite också, det var ju därför vi åkte till Vansbro, liksom!
1:21:09, blev tiden. Mycket nöjd tjej må jag säga!
Själva loppet var så där. Det var tokvarmt i luften så våtdräkten togs på i absolut sista stund.
Vi smörjde in oss med ullfett, det luktar sådär kan jag meddela.
Slängde oss i Vanån som var ungefär 17,5 grader varm.
Efter 200 m fick jag min först kallsup och hann tänka många tankar om att bryta.
Simmade vidare och funderade på livet och var alla km-markeringar var.
Efter 35 minuter, så länge som jag simmade 1000 m häromdagen, så dök 1500 bojen upp.
Gissa om jag kände mig stark. Jag frågade en av båtarna var depåstoppen var nånstans,
de tittade konstigt på mig och jag frågade då:
-Jamen var är alla bananer och saltgurkor som jag betalat för?
-De är nog i nästa båt...
Jag simmade på och närmade mig högersvängen in i Västerdalälven.
Då simmade jag lite ryggsim för att vila och vara pigg när motströmmen kom.'
När jag rundade ekan och skylten sa att det var 854 m kvar till mål så blev jag glad,
det var ju inte alls 1000 m kvar som alla sagt.
Älven var 1 grad kallare än ån och det märktes. Mina fötter började domna bort i kylan.
Men jag höll mig nära bryggan där det är mins strömt och simmade på.
Hela vägen ser man målet och det är väldigt skönt.
De sista 300 m var jobbiga med mycket folk och vågor.
När jag väl gott i mål och kom upp på land så infann sig en märklig känsla,
mina ben ville liksom pinna på. Dels var det ju väldigt lätt att gå efter att slippa vattenmotståndet
men det kändes som de satte fart utan mig och resten av kroppen kom lite efter.
Mycket nöjd var jag i alla fall över att ha klarat det,
inte vilat på vägen utan simmat 3000 m i ett sträck, det har jag aldrig gjort förut!
Kan väl konstatera att nu har jag gjort det och behöver inte göra om det!
Kommentarer
Trackback