Propps

Efter veckans bedrövligheter gick jag till kykan idag.
Gudstjänsten började och M sjöng en jättegammal sång
som träffade mig rakt i hjärtat. Texten löd:

Han ger mera nåd då min börda blir större
när arbetet växer, mer kraft han mig ger
med ökade trångmål hans kärlek fördubblas
när prövningar möter, sin frid han mig ger.

Hans kärlek är gränslös
Hans nåd är oändlig
Hans kraft ingen människa utforskat än
Ty av sina eviga väldiga skatter
Han giver och giver och giver igen

När allt vad jag ägt utav mod syntes svika
när kraften är tömd fastän dag ej är slut
när jag har nått botten av tillgångar egna
vår fader då endast begynt att ge ut

Jag blev alldeles varm och jag blev så glad av texten.
Sen var det en ganska trevlig predikan av en inhyrd präst.
Sen kom det en sång till också den jättegammal:

Det enda som bär när allting annat vacklar,
det är Guds nåd och hans barmhärtighet.
All jordisk berömmelse och glans den slocknar
när sist jag står hos Gud i härlighet.

Det enda jag vet det är att nåden räcker,
att Kristi blod min synd, min skuld betäcker.
Det enda jag har att lita till en gång,
det är Guds nåd, Guds gränslösa nåd.

Det är en av mina favoritpsalmer och som jag sjungit
många gånger. Jag hann sjunga 2 ord innan tårarna kom.
Genom hela sången rann det bara nedför mina kinder
och jag kände hur jag kunde släppa allt som varit i
veckan och gå vidare.
Jag har inte lust att gräva ned mig för saker som jag
inte kan rå över. Någon annan får må dåligt istället,
för jag tänker då inte göra det, så det så!