Snorungar.

Stod som bäst och pratade i telefonen i mellan L:s rum,
tittade ut och såg några ungar stå på cykelbanan lite längre bort.
De drog upp luvorna och stod och tittade mot vårt hus,
eftersom jag är lite på hugget vad det gäller konstigheter så hämtade
jag kameran och fotade lite genom fönstret men det blev inte så bra.
Sen small det till när de kastade nåt på huset, jag blev som tokig
tog cykeln och följde efter. Kom ifatt dom i backen och
bromsade in framför dom, då stack de till skogs och eftersom jag
inte hade skogshojjen så trampade jag hemåt igen.
Eftersom jag mycket väl vet vem den ena killen är och han har
varit klasskamrat med lille A tidigare så ringde jag upp hans mamma
på jobbet. Denna kille har varit elak mot lille A tidigare och stod ganska
högt upp på vår misstänktalista.
Jag bad mamman att hon skulle återkomma med namn och
telefonnummer till de andra två och det lovade hon göra.
Hoppas nu att allt detta får ett slut och att ungarna fattar att
det inte är OK, men man kan aldrig veta.
Sen ringde jag upp en kamrat och vi gick på promenad i närområdet
för att kolla om vi hittade ungarna igen, men de var borta.

Kommentarer
Syster Yster säger:

De hade inte överlevt om jag hade kommit ifatt dem. Jag hade satt mig på dem!

2010-11-04 | 18:09:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback