Propps

Japp, jag cyklade 10 mil i ett alldeles lagom tempo,
och tog mig i mål på 6 timmar och 42 minuter.
Jag trodde nog att jag skulle ha fruktansvärt ont
i kroppen efteråt men det var bara knäna som tog stryk.
Men de låste sig i alla fall inte och rumpan känns helt OK.
Jag behöver väl inte säga att jag somnade ganska ovaggad...

I alla fall så trodde jag att skulle dö efter 2 mil när vi bara
hade cyklat på kullersten, asfalt och grusväg.
Men sen lossnade det och jag körde väldigt ensam långt bak,
typ nästan sist.
Vid kontrollen 30 km kändes det lite surt för på andra sidan
borden kom de som kört 45 km, då insåg jag att det var långt kvar.
Det var skönt att vara ensam på de smala stigarna utför så
att jag inte behövde bromsa och väja för någon.
Men över ängarna från 80 km hade det varit skönt med lite
draghjälp i motvinden.
Nästa år när L8 inte är sjuk så ska jag cykla snabbare och ha draghjälp!

Och stort TACk till allra bästa H som lurat ut mig på detta äventyr,
utan dig vore livet bra mycket tråkigare!