Att vara cyklande tjej.

Har läst en massa cykelrelaterade artiklar och bloggar nu när jag är sjuk.
De allra flesta handlar om att tjejer som inte får ta plats.
Tjejer som alltid måste träna och tävla på grabbarnas villkor.
Jag känner inte igen mig det minsta.
Men det kan bero på att vi inte har en cykelklubb,
vi cyklar i den oberoende cykelklungan CK Spurtkloss.
När jag började cykla MTB så blev jag mest utlurad i skogen,
och jag var för snäll för att säga nej.
Detta är jag grymt tacksam för idag.
Efter min första runda 31 mars 2010 var jag fast,
vi körde 20 km på 1:40 och det var underbart.
Mannen hade en gammal odämpad billig MTB som jag körde på.
När jag tränat i några veckor med min allra bästa cyklebrorsa så köpte jag en fin dämpad tjejhoj,
eller jag fick den i 20-årig bröllopspresent, istället för diamanter liksom
 
.
 
En Scott Contessa 10 som jag provcyklar på altanen, ser också att det är några kilo sen.
Efter detta uppköp kände jag mig riktigt tuff i skogen.
Jag cyklade alltid med grabbar 5-6 stycken så där, ibland var bästa L8 med också,
men oftast var jag själv med grabbarna.
De väntade snällt eller cyklade tillbaka för att hämta upp mig.
När jag protesterade mot deras snällhet och sa att jag kunde cykla själv eller vända hemåt
så möttes jag alltid av protester:
- Du blir aldrig snabbare om du inte kämpar.
- Vi har alla varit nybörjare.
När sen min man skaffade cykel efter sommaren så var det jag som fick cykla och hämta upp honom.
Paybacktime liksom...
 
Här har vi hamnat i "bära cyklar över breda bäcken" tillståndet.
 
Och här är jag och grabbarna innan Bockstensturen 2010.
 
Och här bjussar jag på glögg under en underbar vinterrunda.
 
Här har jag fixat fika på Knalleritten, jag hade haft halsfluss och kunde inte cykla.
 
Sen köpte jag min finfina racer sommaren 2011, en Scott Contessa Speedster 15:
 
 
Nu var det dags att bekänna färg på landsvägarna.
I skogen hade jag vunnit mycket på oräddhet och smidighet, nu gällde det benstyrka.
Men som vanligt så hade jag mina bästa cykelbrorsor C och H som peppade mig.
Puttade på i uppförsbackarna ibland och såg till att jag inte släppte rullen.
Som tack till dom så tillvekrade jag fina armband på jobbet:
 
 
Ännu har jag inte lyckats köra någon 30-runda men den är inte långt borta,
och då kommer jag att vara såhär trött:
 
 
Men till dess så vill jag bara hylla mina älskade cykelpojkar som inte ser mig som en belastning,
utan jag får vara en i gänget, sen kan det bero på att jag fixar bästa fikat, men det skiter jag i.
Utan er skulle jag inte hittat denna roliga träningsform och fått så många goa skratt.
Och framförallt är jag tacksam för att ni blivit mina nära och kära vänner!
 
Och som ett tillägg måste jag också hylla Facebookgruppen Cyklande tjejer,
där får jag en massa input, tekniktips och glada skratt.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback